Eksjö – Arkiv Jönköpings län

”Eksjö etablerades vid det viktiga vägmötet med den nord-sydliga vägen från danska gränsen norrut mot Skänninge och den öst-västliga vägen mellan Jönköping och Västervik. Som stad växte Eksjö sannolikt fram under 1300-talet, men stadskärnan låg då ca 500 m sydväst om dagens centrum. När staden brann ner 1568 under det nordiska sjuårskriget återuppbyggdes den på dess nuvarande plats där kyrkan låg sedan tidigare.” (Texten är hämtad från: https://jonkopingslansmuseum.se/se-och-gora/smultronstallen/eksjo/trastaden-eksjo/)

På Länsarkivet finns runt 400 olika arkivbildare från Eksjö kommun, se lista nedan.

Ett urval av fotografier från Eksjö som ingår i Smålands Folkblads bildarkiv som förvaras på Arkiv Jönköpings län.

Trummande män.
Eksjö Tattoo. Datum: 5 augusti 1989. Fotograf okänd.

Hus och stenbro
Datum: 29 juni 1976. Fotograf okänd.
Pojkar i uppvisning med motorcross.
Text på baksida av foto: ”SMK Eksjös småknattar skall ge en uppvisning för Kungafamiljen. Säkert pirrar det i magarna på de annars så tuffa gossarna”. Datum: 5 juni 1985. Fotograf okänd.
Man framför knäckt träd, Eksjö centrum.
En storm har knäckt ett träd på Stora torget i Eksjö. Datum 29 november 1975. Fotograf okänd.
Folksamling i Eksjö sedd från kyrktornet.
Text på fotots baksida: ”Så här pampigt såg det ut uppifrån kyrktornet. Här är det de olika organisationerna som tågar förbi kungaparet:” Datum: 7 juni 1985 Foto: Vecko Hög
En gågata.
Text på fotots baksida: ”Ån som blivit gågata.” Datum: 7 september 1976. Fotograf okänd.
De åtta männen i Eksjö motorcrosslag poserar.
Text på fotots baksida: ”Äntligen kan den ständiga tvåan, Eksjös motocrosslag, posera för segerbilden! Längst fram sitter från vänster Patrik Martinsson, Per Hasselgren och Anders Hermansson. Bakom dem från vänster Mikael Fransson, Mikael Karlsson, lagledaren Rune Carlsten, Anders Patriksson (på motorcykeln) och Jaques Depnydt.” Datum: 6 september 1982. Foto: Lena Nilsson.

Senaste från Eksjö kommun

  • Månadens dokument oktober 2022: Folkdansgillet Stjärnan Hjältevad

    Folkdansgillet Stjärnan bildades 1978 och hade sitt säte i Hjältevad, Eksjö kommun. Inte långt efter föreningens upphörande 1 januari 2022 överlämnades föreningens material till Folkrörelsearkivet. Protokoll, verksamhetsberättelser, stadgar, fotografier med mera finns nu i säkert förvar för den som är nyfiken på Folkdansgillets verksamhet och historia. Längre ner kommer ett axplock av de 173 fotografier som ingår i gillets arkiv och som nyligen digitaliserats.

    Större delen av fotografierna saknar tyvärr information. Att koppla år, plats, händelser och personnamn till fotografier långt efter fototillfället är en grannlaga uppgift som ofta kräver många timmars arkivforskning – i de fall det ens låter sig göras. Därför uppmanar Folkrörelsearkivet alltid sina föreningar att koppla information till sina fotografier medans tid är – innan det är försent!

    Folkdansare på scen utformad som ett slott, till vänster ett spelande band och i förgrunden publik.
    Fotografiet saknar information, men Pyrzyckie ligger i norra Polen. När kan det ha varit? Varför åkte de dit? Hade de en vänförening där? Svaren står sannolikt att finna bland protokollen i föreningens arkiv, men utan datum blir det desto svårare att hitta.
    Publik på bänkar framför scen med folkdans och musikanter.
    Folkdans på trägolv utomhus.
    Färggranna ögonblick av virvlande dans.
    Folkdans på trägolv utomhus.
    Trägolv med folkdansare utomhus.
  • Månadens dokument september 2021: Brev från kinamissionär till Vita bandet i Eksjö

    Den 19 maj 1909 skriver kinamissionär Hanna Dahlberg hem till medlemmarna och vännerna i Vita bandet i Eksjö. Hon inleder med att be om ursäkt för att brevet dröjt något, men förklarar att hon helt enkelt haft många brev att skriva, att hon inte orkat. Hon återger ett möte hon haft med en kvinna i London, det är en Mrs Gordon från Amerika som beskrivs som en varm missions- och nykterhetsvän. Det är det vita bandet i Hannas kappslag som fått Mrs Gordon att ta kontakt och vilja växla några ord. I slutet av deras möte säger Mrs Gordon att hon ämnar be för Hanna med stort intresse. Vore det inte för det vita bandet hade de sannolikt aldrig mötts eller språkats vid.

    Resten av brevet är till större delen en detaljerad beskrivning av hur Hanna och hennes sällskap färdas med vagn genom det kinesiska landskapet. Slätter, berg och avgudatempel med sina avgudastatyer i lera avlöser varandra. Nattetid tar de in på värdshus i byar. Maten tillagas i smutsiga kök. Vart de än kommer tilldrar de sig uppmärksamhet. I byarna flockas folk omkring dem. Hanna ger prov på en smula självironi i samband med uppståndelsen:

    ”Barnen stå försiktigt nog bakom de stora för att så kvickt som möjligt springa sin kos, ifall vi komma dem närmare, ty vi äro naturligtvis mycket farliga. Vi äro ju utländingar, och dessa taga ur hjärta och ögon på små barn för att koka medicin av.”

    De kinesiska kvinnorna är fascinerade av hennes stora fötter. Hon skriver:

    ”Det första de beundra är våra stora fötter. Jag måste draga av en sko för att visa att foten verkligen är så stor, så hela skon behövs. Vad som då blir lika märkligt är den egendomliga strumpan.”

    I andra brevet daterat 12 februari 1910 berättar Hanna ingående om det kinesiska nyåret som hon uppfattar högtidlighålls och firas mer av kineserna än vad julen firas av svenskarna. Hon berättar om den långa processionen som slingrar sig genom staden och som avslutas med de högsta ämbetsmännen och mandarinen i öppen bärstol. Hon återger festligheterna, maten och ceremonierna kring hur gudarna kan blidkas med sötsaker:

    ”De som sända iväg honom, känna nog med sig, att guden behöver mutas med lite sötsaker, ty det har nog ej varit så helt beställt med deras goda vandel under den tid, han suttit väktare i huset, och när nu munnen är söt, då måste ju också orden bliva söta.”

    Det är välskrivna och levande redogörelser Hanna lämnar till sina föreningsvänner i Vita bandet. Det finns ett hantverk i breven; en omsorg till orden och berättelsen och jag rekommenderar verkligen en läsning av breven i sin helhet.

    /Richard Fransson, arkivarie

Back to top