Månadens dokument september 2021 – Brev från kinamissionär till Vita bandet i Eksjö – Arkiv Jönköpings län

Den 19 maj 1909 skriver kinamissionär Hanna Dahlberg hem till medlemmarna och vännerna i Vita bandet i Eksjö. Hon inleder med att be om ursäkt för att brevet dröjt något, men förklarar att hon helt enkelt haft många brev att skriva, att hon inte orkat. Hon återger ett möte hon haft med en kvinna i London, det är en Mrs Gordon från Amerika som beskrivs som en varm missions- och nykterhetsvän. Det är det vita bandet i Hannas kappslag som fått Mrs Gordon att ta kontakt och vilja växla några ord. I slutet av deras möte säger Mrs Gordon att hon ämnar be för Hanna med stort intresse. Vore det inte för det vita bandet hade de sannolikt aldrig mötts eller språkats vid.

Resten av brevet är till större delen en detaljerad beskrivning av hur Hanna och hennes sällskap färdas med vagn genom det kinesiska landskapet. Slätter, berg och avgudatempel med sina avgudastatyer i lera avlöser varandra. Nattetid tar de in på värdshus i byar. Maten tillagas i smutsiga kök. Vart de än kommer tilldrar de sig uppmärksamhet. I byarna flockas folk omkring dem. Hanna ger prov på en smula självironi i samband med uppståndelsen:

”Barnen stå försiktigt nog bakom de stora för att så kvickt som möjligt springa sin kos, ifall vi komma dem närmare, ty vi äro naturligtvis mycket farliga. Vi äro ju utländingar, och dessa taga ur hjärta och ögon på små barn för att koka medicin av.”

De kinesiska kvinnorna är fascinerade av hennes stora fötter. Hon skriver:

”Det första de beundra är våra stora fötter. Jag måste draga av en sko för att visa att foten verkligen är så stor, så hela skon behövs. Vad som då blir lika märkligt är den egendomliga strumpan.”

I andra brevet daterat 12 februari 1910 berättar Hanna ingående om det kinesiska nyåret som hon uppfattar högtidlighålls och firas mer av kineserna än vad julen firas av svenskarna. Hon berättar om den långa processionen som slingrar sig genom staden och som avslutas med de högsta ämbetsmännen och mandarinen i öppen bärstol. Hon återger festligheterna, maten och ceremonierna kring hur gudarna kan blidkas med sötsaker:

”De som sända iväg honom, känna nog med sig, att guden behöver mutas med lite sötsaker, ty det har nog ej varit så helt beställt med deras goda vandel under den tid, han suttit väktare i huset, och när nu munnen är söt, då måste ju också orden bliva söta.”

Det är välskrivna och levande redogörelser Hanna lämnar till sina föreningsvänner i Vita bandet. Det finns ett hantverk i breven; en omsorg till orden och berättelsen och jag rekommenderar verkligen en läsning av breven i sin helhet.

/Richard Fransson, arkivarie

Back to top