Greta Nordins barndomsminnen – Arkiv Jönköpings län

Nedtecknade av Greta Nordin vid 90 års ålder. Avskrift av handskrivna blad/ Gerd Bjursten.

Slottsgatan 6 Jönköping

I de kvarter där jag upplevde min barndom och skoltid reser sig nu den stolta byggnad, som rymmer bibliotek och museum. Jag kan när som helst i minnet framkalla bilden av hur det såg ut från 1912 och framåt, ända till 30-talet. Kanske det kan intressera någon att veta lite om människor och byggnader i början av seklet.

Fastigheten där vi bodde var Slottsgatan 6 och den hade en länga mot Missionsgränd. Porten var åt Missionsgränd och var nr 1. Ägaren var först R. Axell, men fastigheten såldes sedan ett par gånger. Sedan vi flyttat såldes den till ”stan” och förslummades och revs.

Huset mot Slottsgatan hade varit ett envåningshus med enkelrum på varje gavel, men hade omkring sekelskiftet byggts ut med frontespis mot Slottsgatan, så att en tvårumslägenhet inrymdes där. På första våningen var två lägenheter, en trerums- och en tvårumslägenhet  med ingång från Slottsgatan samt en butikslokal (speceriaffär). Gården, vår lekplats, var stor och ljus. På förmiddagen sol på ena sidan och på eftermiddagen sol på den andra. Ägaren R. Axell hade bott i trerumslägenheten åt Slottsgatan, men byggt en villa i Mariebo, Gunhildsberg. Han syntes sällan, bara vid den första, när hyran skulle betalas.

Efter Axells flyttade fröknarna L. och T. in. Fröken L. var en äldre dam men fröken T. var ung, söt och glad och undervisade i sång i flickskolan. I den andra lägenheten åt Slottsgatan bodde fru W., från början finsömmerska, och hennes man som var typograf på ”Lundgrenska” samt brorsdottern. På senare år hade hon spisgäster.

På andra våningen bodde Mjölka-Johansson med fru och dotter. Namnet på grund av att han hade mjölkförsäljning i Slottsgatan 3, vilken sedan övertogs av Mejeriföreningen. Tänk alla de gånger man under första världskriget stått där tillsammans med så många som butiken kunde rymma och väntat på mjölken från Strömsberg och undrat om den skulle räcka till en liter i min hink.

I längan åt Missionsgränd bodde flera familjer i en- och tvårumslägenheter samt två enkelrum. I enkelrummet över porten bodde först en gammal tant, som vi i gården kallade moster L. (”moster” vanligt tilltalsord till en äldre tant). Värmekälla där var en gammal gul kakelugn och maten lagade hon på fotogenkök. Vad hon levde av undrar man nu. Ved fick hon från ”arbetshuset” (socialvården).  Hon hade en dotter i USA. Mamma brukade få skriva till henne, själv var moster inte skrivkunnig.

Först bodde vi i lägenheten på andra våningen. Pappa hade sin verkstad under. Det hördes ju när svarven gick, men vi måste bo där tills pappa funnit en annan verkstad. Vi hade två rum och ett litet kök, tambur fanns ej men vi hade järnspis och gaskök med två lågor och kakelugnar i rummen. I fortsättningen på längan fanns en genomgångsfarstu.

Till höger fanns en enrumslägenhet och där bodde under den tid jag skildrar först familjen N. om fem personer. Familjen S. hade sin ”fina” ingång därifrån och de hade en köksingång i nästa ingång. S. var åtta personer.

På övre våningen fanns ett kakelugnsrum, som brukade bebos av ungkarlar, samt fina ingången över familjen S., som länge hade bebotts av ett par glansstrykerskor, Hanna och Stava. Stava rökte en liten järnsnugga, som hon ibland gömde i förklädesfickan. Stava kunde inte skriva, så mamma brukade skriva brev till hennes son. Vi barn brukade hämta ved och gå och tömma slaskhinken åt henne. Hanna levde till hon var över 90 år.

I enrumslägenheten mitt emot deras köksingång bodde Moster S. med två döttrar och en son, av somliga kallad ”moster maskinist”, då hennes man varit maskinist på Sahlströmska fabriken. Den ena dottern arbetade där, den andra serverade i Stadsparken och sonen var målare. De var alla vuxna på den tiden.

På första våningen mitt emot S. bodde Johnsson som körde posten från Gripenbergsstationen till stationen. Han hade flera söner som var vuxna och inte bodde där då. Det var en enrumslägenhet åt Missionsgränd.

Längan åt söder hade endast fönster åt gården. På första våningen bodde familjen Ö. och bestod av tre personer. På andra sidan farstun var lagerlokal för glasmästeri. Andra våningen en enrummare beboddes av en familj på åtta personer och den andra av ett äldre par som bott där i 40 år. Han var skomakare och hade verkstad i köket. De hade haft sju barn men bara tre bodde hemma vid den tiden.

På den andra långsidan, som begränsade gården och där solen sken på eftermiddagen fanns butikslokalen, speceriaffären, som vi i gården kunde gå in i bakvägen. I affären minns jag den gamla kaffekvarnen, som drogs för hand medan handlaren K. visslade ”Den snöiga Nord”. I fortsättningen söderut fanns bodar för olika varor för butiken, såsom fotogenbod och saltbod. Den senare användes även vid behov som likbod. Längst ned fanns vedbodar och det slutade med ”bonnastallet”, stallet för Svarten, postkörarnas häst samt dass.

Svarten hade den egenheten att han aldrig drack vatten ur hink utan måste alltid vattnas vid lyktan på torget, där vattnet alltid rann ner i hoar. I ”bonnastallet” fanns också sopkärlen. Det var inte alltid så lätt att gå in med sophinken när stallet var fullt av hästar, fyra spiltor fanns. Utanför stallet fanns vagnskjutstaket, ett tak för postens vagnar och för Grännalasset, som kom på fredagar från hamnen. När ingen häst fanns mer i stallet flyttades soplåren ut under taket.

Skolväg och skolan

En kvart i åtta. Tid att gå till skolan som började klockan åtta. Slottsgatan ut till torget. Från Målar(e)gatan kom barnen från Västra Holmgatan, Kålgårdsgatan, Odengatan och angränsande områden. Det var en stor skara av barn i alla åldrar, som sneddade det kullerstenslagda torget med den stora lyktan av gjutjärn med vattenhoar. Vanliga dagar låg torget ödsligt.

Det var endast på lördagar man behövde kryssa mellan torgstånden. Längst upp utanför ”Wennbergs” stod bönderna från Skärstad och Ölmstad, vilka sålde smör, ägg och potatis. Tidigare förekom även mjölk i sortimentet. Längre ned stod trädgårdsmästare med blommor och grönsaker. Så stod ”Äppla-Manda” med frukt och grönsaker. Hon hade schal om huvudet och halvvantar och på vintern hade hon halmskor på fötterna. Det fanns flera charkuterister. En del av dem hade vagnar andra bara stånd och ett par som bara hade varor av hästkött. Längst intill kanalen stod raden av fiskhandlare. De hade en rikhaltig sortering av både salt- och sötvattenfisk. Intresset för oss barn tilldrog sig vid stånden med hemkokta karameller, polkagrisar och pepparmyntspastiller. Det var också roligt att på hemvägen gå en sväng till nordvästra hörnet, där Ljungqvists sålde koppar och bläcksaker och allt annat husgeråd.

Från torget över bron över kanalen och Kanalgatan fram. Vid Synnergrens fabrik tog pojkarna gärna en avstickare in på gården där. Kanske hade det fallit ner ett eller annat päron från trädet som stod mitt på gården. Vi fortsatte förbi Thorsells gård. Där i den lilla affären i Björngränd såldes hemlagad korv, pölsa, blodpudding med mera. Vid en annan gård hördes hamrande från kopparslageriet. Den röda längan, Ulfsparregården verkade dyster åt Kanalgatan. Efter Bolagsgränd smalnade gatan vid Petris garveri. Det luktade alltid från garveriet. Från Östra Holmgatan kom alltid en stor skara barn och från Godhem.

Vid Vedtorget låg Ekenäs med vedgård. Över Vedtorget gick den smalspåriga rälsen från Gripenbergsjärnvägen ”Lillatåget”, från stationen vid Vintergatan till omlastningen till SJ. Ofta kom en man med röd flagga före och efter tuffade det lilla loket med en rad vagnar efter sig, över Båtsmansbacken och ned på Norra Strandgatan vid ”Snurren”. Pojkar kunde roa sig med att hoppa på och av under färden, något som en gång resulterade i en dödsolycka.

Det blåste alltid vid det stora stenhuset, när man kom upp på Storgatan och sneddade över körbanan. Så en villa med trädgård omkring, där ett par hundar kunde skrämma barnen. Före ”Undergången” mynnade Norra Strandgatan ut i Storgatan. Tågen slamrade över våra huvuden och sedan var vi snart inne på skolgården. Det låg på den tiden ett kallbadhus vid Vättern strax intill skolan.

I skolan

Vår fröken bodde på Väster. Hon kom med ”röd” spårvagn. Det ringdes under min skoltid in av en pojke som gick runt med klocka. Alla ställde upp sig i led om fyra; småskolan utanför sina två ingångar, folkskolans pojkar vid sin ingång vid tornet och flickorna vid sin ingång. Inget bråk och bus i ledet, det såg noga den lärare till som hade vakten. Pojkarna ville nog inte känna spatserkäppen på benen. I tamburen hängde vi av oss våra ytterplagg och på vintern våra galoscher, de var märkta med våra initialer. Våra ordningsflickor låste upp och vi marscherade in.

Alla lektioner hölls i vår egen sal utom gymnastik och slöjd och någon gång fick vi gå till naturkunnighetssalen, som fanns högst uppe i tornet bakom klockan, för att göra några enkla experiment.

På rasterna lekte vi ringlekar och bollekar på bakgården. Klockan tio till tolv hade vi frukostrast och gick hem och åt. Skolfrukost fanns ej. Några som hade så långt hem att de ej hann kunde få mjölk och smörgås i källaren. Klockan två var det slut för dagen, utom en dag i veckan då vi hade teckning eller gymnastik mellan tre och fem.

Kanalen

På vintern när kanalen var isbelagd åkte de som bodde i närheten skridskor där. Varje vår rensades kanalen. Vattnet tappades bort och arbetare med stora kragstövlar av gummi öste upp det otäcka, svarta slammet, som fraktades bort med häst och speciella säckar. Vad det luktade! Pojkarna sprang på kanalkanten och en och annan föll i och fruarna från Fiskgränd tömde sina slaskhinkar direkt i kanalen.

Av Greta Nordin

Stort tack till Gerd Bjursten!

Back to top