Denna artikel handlar om en för mig oförglömlig lokal, en bakficka med klass. Nu för tiden finns en överväldigande mängd med matställen, som kan mätta den dagliga hungern. Den framsynte Povel Ramel, ja jag återkommer till denne matälskare, skrev redan 1987: ”Trots att det har blivit så modernt med mat och trots att en väldig massa människor lever på mat, inte så mycket genom att äta den, som genom att skriva om och bråka med den, så återstår många lika gyllene som obesvarade frågor” (ur Min okynniga penna). Jag vill nu sälla mig till den grupp Povel beskriver, som skriver om mat, och försöka att besvara en ”gyllene fråga”. En fråga som förföljt mig länge och som nu kanske kan få ett svar.
I någon av Povels många böcker skriver han om sin beundran för Stora Hotellet i Jönköping och att alla de gånger han varit ute i Sverige i olika sammanhang försökt att bo på ”Storan”. Som stor matälskare beskriver han också hur han alltid passa på att äta på Stora Hotellets Taverna. Den hade, fortfarande enligt Povel, Sveriges bästa pyttipanna. Den var inte bara vällagad, den var bara inte gjord på de finaste bitarna som blivit över i ”Storans” stora matsal – den var gräddstuvad. Och här kommer det som Povel älskade. Det var och är väldigt ovanligt med gräddstuvad pyttipanna. Men Tavernan hade det. Endast en gång fann Povel anledning att klaga. Det var när han och Hasse Alfredsson, i samband med tältrevyn ”Alla fyra”, fick en alldeles för ”ljus” pyttipanna. För ljus innebar enligt Povel, att det var för lite kött i högst densamma. Nåväl, maten var förstklassig de flesta gånger.
På sextiotalet innebar min ungkarlsstatus att jag alltid åt mina luncher ute och ibland även en kvällsmåltid. Det fullkomliga överflöd av näringsställen som idag präglar Jönköping fanns inte då. Tempo och Domus hade varsin enklare lunchservering, Ringbaren på Väster och så småningom Portalens Bodega. På Kålgårdsområdet startade restaurang Oden och på Österängen hade EPA en bar. Det fanns med andra ord ett antal ställen som serverade en enklare förtäring och så fanns det ett ställe som stod i en klass för sig. Det ovan nämnda Stora Hotellets Taverna.
Tavernan var en ”bakficka”. Wikipedia har en bra och korrekt definition: En bakficka är en typ av liten restaurang, som ofta delar kök med ett större etablissemang men där servering sker av lite enklare rätter, exempelvis så kallad bistromat. En ofta serverad rätt kan vara pyttipanna lagad på i och för sig användbara köttbitar som har blivit över när man har skurit till biffar för den större restaurangen. Det stämmer på pricken.
Lokalen var liten. På bottenvåningen en disk där man beställde och betalade samt några bord. Knappt 8-10 stycken. Sedan en trappa upp där det fanns kanske ytterligare 10 bord. Det var det hela. Vad jag kan minnas fanns det inte några alkoholrättigheter, men mitt minne kan vara fel, eftersom jag vid denna tidpunkt i livet inte ”nöttjade” alkohol. Jag åt dock aldrig ställets prisade pyttipanna, utan det som ansågs vara ställets paradrätt, Filé Mignon. Det vill säga en skiva oxfilé och en skiva kalvfilé, ackompanjerade av en rödvinssås och en bearnaisesås. Till detta serverades då något som jag tyckte mycket om, nämligen pommes frites. I dag hade jag nog föredragit kokt potatis eller kanske hellre en potatisgratäng.
När fanns detta ställe? Enligt mycket säker källa startade Tavernan 1957. Den blir Stekhus i mitten på 60-talet, stekhus var oerhört populärt då, men när slår den igen. Ja nu står mitt hopp till läsarna. När blev den Stekhus?? När stängde den ner??
Lennart Lindberg
Källa:
Carl-Henrik Nilsson Elite Stora Hotellet Jönköping
