Lennart och Gustav – på promenad i Jönköping 2020-02-07
Vi träffas alltid som vanligt, vi har bestämt så klockan 13.00 utanför Gustavs bostad på Pilgatan.
– Du, Gustav, idag var det för kallt eller vad tycker Du? Så löd min hälsning.
– Ja, det är minst 15 grader och en massa snö. Det är intet uteväder.
Vi enades om att ta en vandring virtuellt, eller i fantasin som Gustav säger, och tog istället in på Anna-Gretas med en kopp kaffe som resedryck. Jag berättade att vi skulle återuppliva en stund i Gustavs liv med liknande metereologiska förutsättningar som idag: kallt i luften, Vättern inte frusen, men ingen vind som tur är. Jag berättade att vi skulle förflytta oss till den 16 januari 1929 och jag frågade om Gustav kom ihåg vad han gjorde då.
– 29, jag var alltså 31 år och arbetade inte och jag var inte på sanatoriet i Eksjö. Jag gick väl en sväng med kameran.
– Det gjorde Du, men om Du får en text från JP den 17 kommer Du ihåg bättre då, tror Du? Så fick han texten och läste noga:
”Men det blev annat av. Framåt aftonen började Aeolus blåsa i sin bälg och ställde till en roliger dans. Han öppnade porten på vid gavel och ut foro alla hans ättelägg med fladrande hår”.
Gustav tittade bara förvånat och jag fick berätta. Den 16 var det en fruktansvärd storm, nordlig vind, 20 grader kallt och Vättern var öppen.
– Ja, då minns jag. Jag var nere vid stationen och fotograferade.
Fotografier från stationsområdet efter stormen i januari 1929.
– Det gjorde Du, sa jag, men jag undrar om Du tagit alla de bilder som Museet lagt ut och som det står är Dina. Det finns en bild som kallas ”Frihetsgudinnan i Jönköping och den påstås vara Din, men samma bild finns på samma museum och då sägs den vara Emil Erikssons. Gustav vill inte påstå att bilden är hans och jag lovar att påpeka detta för Museet.
Vi pratar om hur kallt det var, hur ett tågsätt mot Falköping frös fast på rälsen. Spåret närmast station lyckades man hålla öppet. Ett nattligt godståg som skulle komma in från Nässjö uppenbarade sig inte. En man sändes iväg österut och fann då tåget stående på banvallen i höjd med Norra Strandgatan. Den stoppsignal, som skulle visa klartecken hade genom isbeläggning, hade frusit fast. All godstrafik ställdes in och persontrafiken flyttades över till det innersta spåret, längst från Vättern. Alla telegraf- och telefonledningar rasade i backen och det tog veckor att ordna upp.
Slutligen tittade vi på en bild, inte Gustavs utan en på en ”hund”. Det var anordningen för att fylla på vatten för ångloken som fick ett roligt utseende.
Sist, men inte minst, pratade vi om Klapphuset på Öster – det som låg vid undergången i Apotekgränds förlängning. Det bröts sönder och resterna av huset hittades på Norra Strandgatan.
– Du, vi får hoppas att vi inte får en nordlig storm nu sa Gustav, och därmed avslutade vi denna veckas vandring i fantasin.
Lennart Lindberg
