En bekvämlighetsanläggning för halva Jönköpings befolkning, av Lennart Lindberg.
Denna fantastiska bild är från Västra Holmgatan anno dazumal. Detta underliga uttryck, som jag i min ålderdom använder mig av kommer från dels latin anno, dels från tyskan dazumal och betyder helt enkelt gammal, föråldrad. Med andra ord som jag. Västra Holmgatan ja, det heter den inte idag. Numera stoltserar den med namnet Museigatan. Men när detta kort togs fanns det inget museum, så det var och fick förbli Västra Holmgatan.
När är fotografiet taget? Det är gammalt, mycket gammalt. Fotograf är Erik Åkerhielm och enligt boken ”Erik Åkerhielms stad-Jönköping” är de flesta av hans fotografier tagna 1908.
Vad ser vi på bilden? Jo, Västra Holmgatan söderut med den omstridda Kanalen. Omstridd för att den luktade vedervärdigt och när man så småningom bestämde sig för att lägga igen den, så vägrade hovrättspresidenten att acceptera detta och förde ett väldigt ”oväsen” via legala vägar. Han ansåg nämligen att kanalen gick på Hovrättens, och därmed Statens, mark och staden hade ingen rätt att bestämma över denna mark. Att den luktade vedervärdigt och var en sanitär olägenhet bortsåg presidenten ifrån. Nåväl, kanalen lades igen och tur var väl det. Hur skulle det sett ut i dagens biltrånga stad med en kanal likt Venedigs ”Canal Grande” mitt i smeten?
Det ser ut att bara vara mansfolk på bilden. En kvinna skymtar i dörren till Joh. Lundh eller är det bara en skyltdocka? Kanalen ligger lugn och stinkande och de möjligheter som fanns från början att medelst båt segla till inre hamnen, ja Östra Torget kallar vi det idag, är omöjliggjorda. I fonden ser vi Västra Holmgatan 2 som vid fotografiets tagande ägdes av bokbindare Jurell. Halva denna byggnad revs på 1930-talet och 30 år senare, på 1960-talet revs resten för att ge plats åt stadsbiblioteket. Till höger i bild anar vi Hovrättens arkiv, detta arkiv som under en tid gav namn åt Arkivgatan, numera en del av Slottsgatan.
Men vad är det som dominerar bilden? Den imposanta gjutjärnsbyggnaden till höger om kanalen. En urinoar eller för den delen i lite vulgärare talspråk, en pissoar. I Gudmundsgillets årsbok 2009 har Magnus Widell skrivit en utförlig artikel ”Som gjord för halva menskligheten – Pissekuren i Jönköping”. Just kuren på bilden har en speciell historia.
År 1921 agerade anställda på Hovrätten i pissekurens öde. Hovrättsnotarie Gunnar Arbman skrev: ”Undertecknad får härmed vördsamt anhålla, att hälsovårdsnämnden ville vidtag åtgärder för att borttaga en utanför mitt tjänsterums fönster i Kungl. Hovrättens ämbetshus befintlig s. k. urinkur. Anledningen till denna min anhållan är den, att åtminstone under sommartiden från urinkuren sprider sig en stank som gör sig förnimbar jämväl å mitt tjänsterum”. Den gode hovrättsnotarien har dessutom synpunkter att urinkuren användes som lokal för drickande av alkoholhaltiga drycker. En advokatfiskal Schånberg anförde att ”den publik, som besöker inrättningen, utgörs till stor del av stadens lösare element. Och för dessa har kuren blivit en tillflyktsort för inmundigande av öl och spirituosa, s k salning (langning min kommentar) av dylika, byteshandel och varjehanda andra förrättningar, som förefalla att ej tåla vid granskning i dagens ljus.” Sedan konstaterar han, och hemska tid, att det förekommit tillfällen då kuren används som central för distribution av agitationsskrifter. Det utbröt en kamp om flyttningen, stadens 3:de beredningsavdelning ifrågasatte starkt om hälsovårdsnämnden hade befogenhet att besluta om urinkurens placering. Ärendet vandrade hit och dit och till slut fick urinkuren vandra iväg till Fisktorget, en plats som inte finns längre, men som i princip var vid Munksjöns strand väster om nuvarande museet.
Källor
Gudmundsgillets årsbok 2009, artikel av Magnus Widell.
Erik Åkerhielms fotobok ”Erik Åkerhielms stad – Jönköping” (2004).
Lennart Lindberg
