Ett gammalt konditori – men varför heter det Bernards?
I början på 1900-talet fanns i staden ett stort antal konditorier, några av dem startade på 1800-talet. I en artikel av Magnus Widell i Gudmundsgillets årsbok 1999 finns ett påstående om att Lindströms konditori på Klostergatan, som startades 1918, är sta´ns för tillfället äldsta i drift. Detta är säkert korrekt, det konditori som jag intresserar mig för idag, Bernards, startade 1919. Hade anrika Östbergs konditori på Östra Storgatan varit kvar hade det varit äldre, men ett av de absolut äldsta var Porats som fanns på två ställen i sta´n. Det ena var på Kyrkogatan, i den lokal som så småningom blev konditori Västerport och nu är Småländska Kolonin.
Hur uttalas Bernards?
Jag har länge undrat över namnet Bernards. Skall det uttalas som i Gösta Bernhard med kort a eller med långt a och mer fransyskt som till exempel i Sarah Bernhard? Alla jag talat med i frågan har sagt det senare. Jag har då frågat: ”Varför det? Vet Du vem Bernard var?” Ingen har vetat, men nu vet jag!
Bara det att man inte vetat om det var ett förnamn eller efternamn, var ju en komplikation Tittar man på de konditorier som fanns tidigt, så hette de Porats, Lundbergs, Östbergs, Lindströms och Bernards. Logiken säger att det borde vara ett efternamn. En hypotes, som jag fått framkastad, är att konditoriet uppkallats efter chokladbiskvi som saluförs bland annat på Bernards, men den stavas ju efter skådespelerskan Sarah Bernhardt. Denna förklaring anser jag föga trolig.
Vilda gissningar – men här är svaret
Själv kom jag på en i mitt tycke genial förklaring. En av vår stads stora män, Bernhard Hay, disponent på Jönköpings Tändsticksfabrik, bodde sommartid på sin gård Björneberg, men hade en vinterlägenhet på Kyrkogatan 14 . Granne med Bernards! Det var väl inte så att han gick och fikade på hörnet och de döpte stället efter honom?? Nåväl, jag är trakterad av ”intressanta” tolkningar, men denna är nog väl vild och förtjänar ingen trovärdighet. På ett föredrag jag höll tog jag upp namnet och si, där fanns en man som minsann visste! Min nyfikenhet blev stor och jag fick en förklaring. Han hade sedan slutet av 1940-talet jobbat på Bernards, först som springpojk och sedan i bageriet och visste besked. Erik Bernard hette ägaren och var ursprungligen från Stockholm. Men grundaren hette Erik Andersson enligt alla andra uppgifter. Nu drar jag en slutsats, som inte kan verifieras, men jag tror att han hette Erik Bernard Andersson. Att kalla ett konditori ”Anderssons” gick bara inte, därför blev det Bernards efter hans andra förnamn. Tydligen tog han sig sedan detta namn. Jag vill påpeka att detta är en djärv slutsats av mig, jag har ingen källa, trots idogt letande.
Ett kondis för de besuttna
Min sagesman berättade att från början hade konditoriet sitt bageri i källaren på Viktoriahuset, det som nu är Viktoria Home Hotel. Därifrån forslades allt nybakat bröd till försäljningslokalen, som låg i samma lokal som idag. Huset Kapellgatan 12 är i sig en fantastisk skapelse från 1897, ritad av dåvarande stadsarkitekten Fredrik Sundbärg och uppfört som huvudkontor för AB Skånska Cementgjuteriet. I detta hus kom alltså Erik Bernard att etablera sitt konditori och även så småningom i en separat byggnad på gården, ett bageri.
Konditoriet har alltid varit lite ”exklusivare”. När man på 1950-talet skulle fika på väster, fikade enkelt folk på Västerport, men fint folk intog sina bakverk på Bernards. Lärarkollegiet på det Högre Allmänna Läroverket intog också sitt förmiddagskaffe på Bernards och då skulle det, enligt min sagesman, vara dukat och klart när lärarna kom och dagstidningarna (Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter) ligga framme. Erik Bernard bodde ståndsmässigt i en lägenhet på sex rum och kök i Skånska Bankens byggnad på Västra Storgatan och hade en sommarstuga vid Ulfstorp, belägen öster om Frälsningsarmens nuvarande sommarhem. Fram tog han sig med hjälp av en Citroên och garage hade han på Skolgatan strax före korsningen med Klostergatan, när man kommer från Barnarpsgatan. Garaget ligger kvar än i dag.
En egen godbit
På femtiotalet hade Bernards en stor åtgång på egna praliner. Pralinerna gjordes för hand och lades sedan i en för den tiden mycket modern maskin. Ett löpande band användes, där pralinerna placerades en och en, varefter rätt tempererad choklad rann ner och täckte de läckra chokladbitarna. De paketerades sedan i en speciell ask, jag ser den framför mig, stor som en nuvarande Aladdinask. Den var vit, i en något finare papperskvalitet och med texten Bernards i skrivstil diagonalt över asken.
En annan mycket exklusiv artikel för Bernards var glasstårta. Kyl och frys var inte var mans egendom på den tiden, utan transporten efter tillverkningen blev det stora problemet. Tårtor levererades i stort sett bara över helger och en lördag kunde det vara ett 20-tal tårtor att köra ut. De färdiga tårtorna förvarades i en kyl i källaren på Barnarpsgatan 12.
De distribuerades i ett rostfritt kärl, där tårtan anbringades i botten, ett mellanlock lades på och på detta krossad is med lite salt i. Över detta ett nytt lock. Sedan bar det av till Roddarnas eller Odensberg eller någon annan lokal som arrenderats för festligheten eller hem till de mer besuttna, oftast då på Bäckalyckan. På måndagen fick springpojken åka och hämta tillbaka kärlen. Isen fick man i stora block från Mejeriföreningen, som hade ett ishus på Myntgatan. Där förvarade man block av is som sågats ur rocksjöisen, Munksjöis fick man inte använda. I detta hus var isen täckt med sågspån. Mejeriet förvarade isen till sina affärer runt om i Jönköping.
Tack vare en pigg pensionär vet vi nu att Bernards minsann är efternamnet på en av de första ägarna Erik Bernard.
Källa:
Muntlig källa: Sven-Olof Johansson
Skriftliga källor:
Gudmundsgillets årsbok 1999
Byggnadskonst i Jönköping under 1900-talet
