I början på augusti 1943 slog Folkparken i Skillingaryd upp portarna för allmänheten för första gången. Parken, vackert belägen i skogen strax söder om samhället och väster om järnvägen, bjöd på ett späckat program under invigningshelgen. Under båda dagarna medverkade en stjärnkonstellation från Helsingborg med titeln ”Happy-Trio” och för musikarrangemangen svarade den i orten välkända ArtSS Swing. Till detta kom även vanliga festanordningar. (Omarbetad text från notis i Värnamo Nyheter från 12 augusti 1943).
Folkparksinvigningen var dock inte bara fest och glädje utan hade föregåtts av en hetsig debatt om huruvida dans skulle vara tillåtet i parken eller inte. Redan ett par veckor innan invigningen, den 27 juli 1943, kunde allmänheten ta del av en notis i Värnamo Nyheter som redogjorde för att kommunalnämnden avstyrkt anhållan om danstillstånd med 8 röster mot 2.
I ett reportage från Värnamo Nyheter den 3 augusti under rubriken ”Fullmäktige ville inte ha dans uti Skillingaryds park – Hetsig debatt vid sammanträde i Skillingaryd på lördagen” presenterades några av ledamöterna med motivering varför de var för eller emot dans.
Här redovisas två av dem. En för och en emot.
Nämndeman E. Åkerman ”sade sig var förvånad över nämndens avslagsyrkande och ansåg, att ungdomen i Skillingaryd borde få tillfälle att roa sig hemma i stället för att behöva åka till andra platser.”
”Målarmästare Henry Ottosson yrkade avslag, inte därför att han missunnade ungdomen glädje, men därför att man måste ha möjlighet att skapa sig glädje utan dans. Han påpekade, att den moderna dansen både av myndigheter och läkare betecknats som skadlig.”
Det verkar ha gått livat till i kommunalsalen den där varma lördagsförmiddagen för snart 80 år sedan. Så pass livat ”att ordföranden vid flertalet tillfällen fann sig föranlåten att återställa ordningen med klubbningar och bestämt påtala, att debatten avslutats för voteringen.” Även denna gång röstades danstillståndet ned.
Lördagen den 28 augusti var det återigen dags för fest i Folkparken, men som sagt, alltjämt rådde dansförbud – ett förbud som inte hörsammades av alla. Värnamo Nyheter skriver den 31 augusti 1943: ”Upploppsartat bråk vid fest i Skillingaryd – stenkastning mot polis. Nidingdåd i trädgård.”
Tydligen hade landsfiskalen och fjärdingmannen blivit tvungna att åka till parken och hindra danssugna besökare från att gå in på dansbanan. Missnöjda parkbesökare hade därefter i skydd av mörkret kastat grus och sten på poliserna när dessa begav sig hemåt.
”En del element hade emellertid fått blodad tand under uppträdet med polisen, och gingo därefter till angrepp mot kommunalfullmäktiges ordförande folkskollärare Comstedts staket och trädgård.”
Dansförbudet verkar ha hållit i sig ändå till den 13 maj 1944 då Parkstyrelsen annonserade i Värnamo Nyheter om DANS både lördagen och söndagen till Hilmers orkester från Ljungby.
Och precis när parkens dansgolv börjat fyllas i denna tillbakablick gör vi ett krumsprång följt av en piruett på 30 år och landar i parkens ”sista dans”…
En bit in på 1970-talet tjänstgjorde parkens lokaler som lagerlokaler. Men snörika vintrar ledde till att de eftersatta lokalernas tak började svikta och till slut, efter att parken stått öde och tom i några år, beslutade föreningen att parken skulle rivas. I Smålands Folkblad den 29 mars 1978 kungjordes att ”senast den 1 november 1978 ska alla byggnader var jämnade med marken och bortforslade”.
Pressklippen som ligger till grund för denna text finns i arkivet tillhörande Föreningen Skillingaryds Folkets Park u.p.a. ID-nummer 3485, volym A I:1. Här nedan tre affischer ur samma arkiv.
Vid tangentbordet, Richard Fransson
